I en valstakt

som en balettdansös som plötsligt faller ner på knä
skriver jag poesi

Det är bara att sätta ett hårstå i munnen och öppna fönstret

Det är när jag sitter här med en av många noveller som ska skrivas, som jag inser att det är våra egna hinder i hjärnan som sätter stopp på oss. För egentligen kan ju åsnor flyga när de har druckit påskmust, eller hur?

Att grimaschera fram ett skratt

vi ritar myrans färd på varandras handleder
lovar varandra att aldrig bli tatuerare
och skrapar bort alla onödiga formuleringar

Kyrkotonarter var det

Orgelspel i mörkret
är kanske det enda
som verkligen förklarar
meningen

Varje minut är egentligen 60 förlorade ögonblick

så vi börjar om


igen.