Början på slutet

Tillbaka på hemmaplan efter att ha lekt "Hej Bengt" och "Så ska det låta" med kvällspigga konfirmander. Så nu börjar de två sista veckorna inför den så kallade friheten.

Mormors mor lever kvar i tingen

Fröpåsar från 1935 och nötta glasögonfodral
det är minnen, om något.

- men inga som jag kan berätta.

Vi andas in, vi andas ut

Slumra nu du svullna fnysning
jag vill inte höra om din gröna rysning

Sjunker bara djupare och djupare

Dopaminet håller mig fortfarande kvar i facebookträsket. Återkommer imorgon.

Hur bygger vi det goda samhället? -Jo, tillsammans!

Jag får seriöst ta tillbaka det där med journalist. Det var faktiskt (!!) jätteroligt att göra ett minirepotage i verkliga livet, istället för att fantisera ihop något på skolan. Dessutom var debatten som jag skulle skriva om som underhållning. Aldrig tidigare har jag skrattat så mycket åt politik och samhällsfrågor.

Undrar vilken kamouflering jag bör använda

Är snart påväg till mitt minimission som smygjournalist. Håll tummarna.

Roten ur x

Jag drar ut kontakten till tankarna
och fortsätter att derivera
allt som kan beskrivas med siffror.

Till och med jag kan nu veta det

Och när det som tidigare varit ovisst
blivit till något synligt
och därmed accepterat
har sorgen inget grepp längre
och framtiden är återigen nåbar.

Vårt Missionsblad

Jag sitter och skrattar för mig själv.
För någon dag sedan skrev jag om att jag för allt i världen inte ska bli journalist. Vad händer idag om inte att en vän ringer från VM (Vårt Missionsbland) och undrar om jag kan fara på en samhällsdebatt på tisdag och sedan skriva om det till tidningen. Ironiskt är vad det är. Ironiskt.

Peter DeVries ska tydligen ha sagt:

.

”Jag skriver bara när jag är inspirerad, så jag ser till att jag är inspirerad varje dag kl 09.00″


Om jag hade haft den disciplinen skulle jag ha kunnat dansat jenka på rådhustorget av glädje.


Och ja, man få googla vem han är (det gjorde jag, tydligen en "american editor and novelist" som dog -93)

Roman om Paula och Gabriel

Jag vet att jag lever i Sverige, där man inte ska tro att man är något, och därför borde jag inte skriva här och berätta att jag håller på att skriva en roman.
Men jag tar mig ändå friheten att göra det av två anledningar; Jag har kommit in i den andra trotsåldern, och jag tror inte att jag är något. Däremot tror och hoppas jag att jag en dag framöver kommer att bli något. En författare till exempel.

Och det jag idag har insett gällande skrivande är följande:
* Ett tomt dokument går inte att redigera. (förvånad?) Det måste finnas ord, så därför ska man bara skriva utan att fastna vid enstaka ord. Skriv att han är arg, om han är det. Man kan senare gå tillbaka och beskriva hur han agerar.

Och som en parentes så är jag av den tron att man inte ska hålla på att redigera så mycket innan man fått till råmaterialet. Idag var endast ett undantag och bekräftade min egensnickrade(?) regel.

Allt är relativt

När barnets illusion om den gula frukten går i kras
hörs ljudet av spridande sprickor i barnets världsbild

men när vi berättar alla andra sanningar också
att tomten inte finns
att mamma och pappa kan svika
att alla män inte är snälla mot barn

då är påståendet "banan är ett bär" inte så farligt

Dagens djupa fundering

Behöver jag ett språk för att kunna tänka?

Nedräkning

Elva minuter till sommarsolens frihet.

Ett mindre jobb att välja mellan

Och självklart i studenttider funderas det över yrkesval. Jag kan idag i alla fall med säkerhet stryka ett; journalist. Det repotage jag skriver på nu, är bland det segaste jag skrivit. Bara så att ni vet.

!

så ensam står mitt utropstecken (!) bland alla dessa ord

vad väntar jag mig ska ske
ett under som jag själv inte kan stava till?

Fem ord för en tanke

Igår natt fylldes min idébank på
jag hoppas bara att det inte är allt för hög ränta
för jag vet inte hur mycket jag kommer kunna betala tillbaka

Sch...

Min kreativa tid har bara börjat.

Letar febrilt efter rätt melodi

När jag skrev Paraplysamtal lyssnade jag konstant på Detektivbyråns sagoaktiga musik för att få den rätta stämningen. Aldrig tidigare har det gått så bra att skriva en novell.

Just nu försöker jag hitta någon låt som kan karaktärisera Paulas historia och gestala den stämning jag söker. Men det är oerhört svårt att hitta någon som passar. Verkligen svårt.

Mannen i den vita hatten?

som kavajen över dina axlar
värmer bort alla tvivel
så önskar jag dig all lycka
och skriver skriver skriver