Drömdagar

För heliumfyllda fingertoppar
leker inte längre med armbanden
på min handled

nej, de svävar aldrig nog högt
och kommer aldrig att nå mina
läppar

igen.

I en annan tid kanske

När snön blir självskottande
och sängen alltid är varm
då tror jag att vi alla kommer att le

En sådan där parantes (…)

Den gädda som man nästan fick upp
är alltid störst

och den borttappade formuleringen
skaver hårt i poetens hjärta

Inte meningen att jag ska se handboll

I förrgår när jag för första gången var på väg till handbollsmatch frivilligt, började självklart en konstig lampa att lysa rött. Jag stannade för att ringa hem och fråga om det var farligt. Samtidigt som jag pratade med mor började bilen att imma igen, så jag tänkte att jag skulle starta bilen för att slippa imman. Tror ni bilen startar då? Nej! Så då var jag fast i Hortlax på en öde verkstad i så där -23 grader. Inte lycka.

Skrattiga samtal

Och att få prata med en skåning på telefon
är som att få bada i norrsken

...

Vattenkannan på framsidan är bara där på grund av sin vackerhet. Och alla gråter en skvätt för att slippa slänga blommorna som står på fönsterbrädan.

Jag vill ha klottrade pengar

vi märker ett kuvert med en röd bläckpenna
och som bara för att testa livets ironi
gör vi också en krumelur på den där nötta tjugolappen

- för vi hoppas på att någon gång
hitta ett sammanhang

Take a look at dig själv

För någon dag sedan sträckläste jag den här boken. Jag kan inte annat än att rekommendera den!

"Take a look at dig själv" handlar om vårt civilkurage, om att det är större chans att vi hjälper någon som misshandlas om vi är ensamma att se händelsen än om det hade varit tjugo personer där, om att vi ofta inte vågar ingripa för att vi är rädda för vad andra ska tycka om oss.
Lena Victorin beskriver en massa intressanta expriment som har gjorts och det blir verkligen en granskning av en själv. Är vi så duktiga och modiga som vi tror oss vara?

Dekoration

Tapeterna har mönster av grön mint
och jag vill skriva över väggarna
att bara man ler
så blir allt en aning lättare

Brevlåda, kära brevlåda

Jag kan knappt förstå det. Om bara någon dag kommer jag att få hålla i boken som jag skrivit på i över ett halvår. Det är sjukt. Helt galet faktiskt. Aldrig förr har jag väntat så mycket på posten.

God natt

Jag vill bara vända mig
och somna om

- Väck mig, när tiden har gått över

Mina ovänner är nu officiellt utsedda

Jag är ingen fotbollsspelare, har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli det heller. Så första gången jag ramlade i trappen med fruktsallad i handen, ja då var det ju ändå en upplevelse att få sin första lårkaka.
Andra gången, i finkläder på nyårsafton, var jag så pass glad att jag bara skrattade bort att jag lyckades tappa fotfästet i stentrappan.
Men nu tredje gången, med en hel smörgåstårta som skulle upp för att ätas, då var det inte alls lika roligt att skrapa fingrar mot betongvägg. Att dessutom behöva skyffla upp den oätliga tårtan i en glasslåda och bli ännu mer försenad gjorde ju inte dagen bättre. Fast nu har vi i alla fall hundmaten fixad i tre dagar framåt.

Jag avskyr trappor.

Vilka trådar kan livet dra i?

Hur många har under
andra sekunders framfart
känt samma dragningskraft?

Kommer jag någon gång
att kunna knyta en knut
som får människor att stanna upp
och viska att andningen
bara är ett bevis
på att evig tid faktiskt finns?

Ett namn och en väg stängs

Jag som trodde att jag visste hur det skulle se ut i framtiden. Ska man följa längtan i hjärtat eller förnuftet? Är det Gud som visar tecken eller är det bara en slump?

*host* ... eller något liknande

vi vågar inte lita på
att punkten
innebär den andningspaus
som egentligen finns mellen
oss och framtiden

så vi pratar i rasande fart
och glömmer att det är tystnaden
som skapar melodin

De enkla anledningarna

Varför skriver vi egentligen? Vad är det som gör det så fascinerande? Är det verkligen så förtrollande som vi vill få det att vara?
- jag vet inte.

Jag är inte den som gillar att skriva. Jag älskar fingar som flyger över tangenterna och jag älskar att läsa vad de har format. Men jag gillar inte att skriva.

Ibland vill jag vrida allt ett kvarts varv, så att det som inte sitter fast ramlar bort. För organisationen skull förstås, bara för att kunna veta vilken etikett jag ska sätta på. Men det är nog när allt står rakt upp och ner, fast inte upp och ner utan faktiskt helt rakt, som det är som mest spännande.

Som att hitta en lösnagel på en skoltoalett och sedan njuta av vintergnagarkyla som skapar stjänor på marken och som jag aldrig rört detta år. Lika spännande är det att sitta här och skriva ett blogginlägg. Som ett privat maratonlopp fast i kasserad hastighet.